När jag var liten fick jag en lillebror. Han var så liten, så liten.
Jag brukar vinka till en sten handlar om ett litet barn som förlorar sitt syskon. Den handlar om de funderingar ett litet barn kan ha kring döden. Det är också en berättelse om att livet går vidare, och att den som dör lever kvar hos oss på olika sätt.
"Jag brukar vinka till en sten är en finstämd, varm och klok berättelse för mindre barn om att mista ett syskon. Här finns ingen direkt dramatik, inte heller ett överflöd av ord, utan med enkel text och tydliga talande illustrationer förmedlas berättelsen. [...] Hela boken andas, trots sitt tunga budskap, ett lugn. Inte ens det mest dramatiska blir för dramatiskt, t.ex. när lillebror flygs till sjukhuset med helikopter och läggs i respirator, eftersom illustratören förmedlar det klokt. Texten är enkel anpassad målgruppen, författaren, som själv arbetar som förskollärare, kan konsten att göra berättelsen värdig och fin med enkla medel. [...] En viktig bok vars mjukhet gör den till något alldeles extra." Recension i BTJ:s häfte nr 10 2016
