Dagarna gick, mycket fort tyckte vi alla. Och så kom den fruktade lördagen, då filmstjärnan Amanda skulle göra sin entré i kungl. huvudstaden. Mamma och jag samt herr Gallerts från Sverigefilm var nere vid Centralen för att möta henne. Jag undrade i vilket tillstånd den unge fänriken skulle befinna sej, om han nu över huvud taget var vid liv.
Tåget stannade och vi spejade efter Amandas karakteristiska profil. Jaha, där var det någon som vinkade genom det uppdragna kupéfönstret. Någon som vinkade med ett — paraply! Det kunde inte vara någon annan än Amanda, vilket det också visade sej vara.
