Centralen var en plats som Barbro besökte mycket sällan, och plötsligt stannade hon och tittade sig omkring. Hon tjusades av stämningen i den stora hallen. I sofforna i väntbåsen satt människorna stilla och läste utan synbar brådska sina tidningar, över vänthallen strömmade resande med koffertar, framför en ingång köade några som kommit för att ordna god plats på tåget, över golvet kom ett stadsbud dragande på en kärra, obekymrad om avgångs- och ankomsttider, och över alltihop surrade en högtalare, ena ögonblicket mässande tider och i nästa sökande en försvunnen tågklarerare. Barbro kände en plötslig reslust, och ett kort ögonblick ångrade hon att hon inte hade följt med sin mor och syster till stugan i skärgården. Men så kom hon att tänka på mopeden, och då försvann alla skärgårdsdrömmar.
Plötsligt erinrade hon sig också väskan. Om inte den kom fram till Elenco, kanske hennes jobb skulle bli kortvarigt, och då skulle det ändå inte bli någon moped...
