I pamfletten Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster utforskar journalisten Marianne Lydén den finländska främlingsfientlighetens närhistoria. Partiet som skrällde i senaste riksdagsval och fick närmare 20% av rösterna har naturligtvis ett förflutet. Sannfinländarna med partiledaren Timo Soini bygger vidare på arvet från Veikko Vennamos Landsbygdsparti – det visar sig i Lydéns genomgång att traditionen med rasistiska uttalanden av riksdagsledamöter inte är något nytt – från Sulo Aittoniemi, via Tony Halme till Jussi Halla-aho.Somalier, muslimer, utlänningar överhuvudtaget är ovälkomna i det sannfinländska Finland – inte heller finlandssvenskarna passar in. Lydén visar hur även andra partier som socialdemokraterna och samlingspartiet hakade på Sannfinländarnas rasismretorik i sin rädsla för att förlora röster.I pamfletten ingår en intervju med Astrid Thors (sfp) som i egenskap av migrations- och europaminister blev ett slags galjonsfigur för ett tolerantare Finland – med mordhot på nätet som påföljd.Som en röd tråd genom boken går frågan om partiledaren Timo Soinis eget ansvar. Titeln säger det i ett nötskal, Soini är inte rasist, han vill bara ha främlingsfientliga röster.Boken ges ut i samarbete med tankesmedjan Magma.Sannfinländarnas skrällseger i riksdagsvalet i april 2011 innebar inte bara att den partipolitiska kartan ritades om. Den tycktes också ge grönt ljus för vita finskspråkiga finländare att öppet vädra sina unkna fördomar mot minoriteter av olika slag. Politiker från andra partier reagerade yrvaket med att kräva klara ställningstaganden mot rasism och främlingsfientlighet.I dag talar alla i republiken om politikernas ansvar för samhällsklimatet. Det är skenheligt så det förslår. Ansvaret var precis lika stort före riksdagsvalet, men då var politikerna tysta. I stället ägnade sig många av dem åt röstfiske i samma främlingsfientliga vatten där Sannfinländarna redan hade lagt ut sina nät.“Varje parti måste se till att man inte ses som en kanal för rasistiska åsikter.” Jag tycket det lät så självklart när Matti Vanhanen yttrade orden i januari 2009. Hur kunde det gå så att valkampanjen 2011 i stället blev en motbjudande tävlan om vem som skulle ses som den bästa kanalen? Och vilka krafter släpptes lös i denna allt annat än ädla tävlan?