Ett fullödigt romanbygge som ger begreppet kvinnohistoria en ny dimension. HĂ€r finns strĂ„k av Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och Vilhelm Moberg â men likvĂ€l Ă€r det en högst personlig och egen berĂ€ttelse om kvinnors liv för inte mycket mer Ă€n hundra Ă„r sen.
Tekla Wickström stiger genast fram ur sidorna som en mĂ€nniska av kött och blod och som det Ă€r omöjligt att inte kĂ€nna den djupaste sympati och medkĂ€nsla för. Hon Ă€r mĂ€nsklig i alla sina förehavanden â varken enbart sympatisk eller osympatisk, precis som riktiga mĂ€nniskor Ă€r.
Tydliga tidsmarkörer som Titanics undergÄng och första vÀrldskriget och spanska sjukan ger autenticitet Ät berÀttelsen. Teklas liv framstÄr mot den bakgrunden som en mycket nyttig pÄminnelse om det samhÀllsklimat som kvinnor levde i för inte sÄ förskrÀckligt lÀnge sedan. Kvinnor som ansÄgs som omoraliska och sÄgs pÄ med förakt. Vad var deras brott? Fattigdom.
Skildringen av den arme Teodor Ă€r fint utmejslad â han Ă€r samtidigt ömkansvĂ€rd och föraktlig. Det Ă€r skickligt att ge honom sĂ„ mĂ„nga olika sidor, som lĂ€sare kĂ€nner man sympati för honom. I alla fall till att börja med, sedan förskjuts perspektivet och han blir synlig i all sin skröplighet.
Avsnittet om utpensioneringen av barnen ger en skarp bild av en skamflÀck i vÄr historia som visserligen skildrats tidigare i skönlitterÀr form, men som just mot bakgrunden av Teklas person och sett ur ett barns egna ögon, gör det till en smÀrtsam lÀsning och viktig pÄminnelse om vad som kunde försiggÄ i Sverige dÄ.
Förhoppningsvis kommer boken att nĂ„ mĂ„nga lĂ€sare â och dĂ€rmed ge en viktig inblick i en enskild kvinnas levnadsöde â ett öde som hon sannolikt delade med mĂ„nga arma medsystrar