Aisha stod och vÀntade pÄ mig utanför sin port. Vi gick alltid tillsammans, det hade vi gjort sen vi fick börja gÄ sjÀlva i trean.
Hon mÄste ha sett pÄ mig att det var nÄgot, för hon rynkade ögonbrynen och tog min hand nÀr vi gick mot skolan.
"Ăr det nĂ„t?"
Bara sÄdÀr, Àr det nÄt? Det var dÀrför hon var min bÀsta vÀn.
"Pappa Äkte in till sjukhuset i natt. Han var borta nÀr jag vaknade."
Isas pappa hamnar pÄ sjukhus. Fast inte det vanliga, dÀr man gipsar ben och tar bort blindtarmar, utan ett annat. Ett dÀr man inte fÄr ha skosnören och dÀr alla fönster och dörrar Àr lÄsta.
UngefÀr samtidigt hÀnder det otroliga: Isa blir lucia nÀr de lottar i klassen, fast det nog egentligen var meningen att det skulle bli Aisha. Hon Àr ju ÀndÄ den coolaste tjejen i femman. Men nu Àr det Isa som ska stÄ lÀngst fram och lÀsa dikt och fÄ stearin i hÄret. Men kan pappa komma och kolla? Kommer han att vara tillrÀckligt frisk?
En rapp skildring av livet pÄ mellanstadiet, men ocksÄ en berÀttelse om en förÀlder som Àr svÄrt sjuk pÄ ett sÀtt som inte riktigt gÄr att prata om. RÀdsla och förtvivlan blandas med humor, vardag och hoppfullhet, och det lÀmnar inte nÄgon oberörd.