Det börjar med Tom Waits ord om att sÀtta en ny coat of paint on this lonesome old town.
Det kan syfta pÄ Kristinehamn, utgÄngspunkten för tjugotreÄrige Marcus Grahns debutroman. Det kan ocksÄ syfta pÄ Emanuel Götstedt, Louise Born och deras Àktenskap. Paret vars resor skildras i dessa femtiosju ep-kapitel.
Dels den resa de har gjort ihop, frÄn den lilla förÀlskelsen till Den Helvetes JÀvligt Stora KÀrleken. Dels den resa de tvingas avbryta, haveriet som blir upptakten till Picasso valde ocksÄ Kristinehamn. Dels den resa de gör pÄ varsitt hÄll, genom dessa ansprÄkslöst musikaliska sidor.
Det Àr en bok om att tappa bort sin fru och försöka hitta henne. Det Àr ocksÄ en bok om att ha tappat bort sig sjÀlv och tvingas börja leta. Det Àr en bok om tvÄ veckor pÄ vÀrmlÀndska landsvÀgar, om en Pontiac genom ett uppochnedvÀnt hjÀrta över VÀnern. Om tanter och transvestiter, Bob Dylan och Tommy Blom, Neil Young, Stina Nordenstam, festivaler och folkhögskolor, punk, kroki och den ukuleletÀtaste platsen pÄ jorden (utanför Hawaii).
Ett försvarstal för landsbygden, för kÀrleken och mexitegel med markiser. För drömmen om ett lyckligt, tandborstat kranvattenliv. För valet att inte fly till nÄgot annat, nÄgot större, nÄgot nÀstan likadant.
Ett relationshaveri och en liten bit av liv. En enkel vilja att bara vara bra. Att i alla fall försöka. Ăven om man bor i Kristinehamn.