Jag vill inte skriva vackert. Jag vill skriva rakt pĂ„ revbenen och bryta dem ett efter ett med min ovĂ€ssade penna.Rysslands anfallskrig mot Ukraina utlöser en tumultartad sorgeprocess hos Sofia Parland. Rasande medvetet börjar hon skriva för att förstĂ„ vad som lett fram till kriget och vad som driver mĂ€nniskor till att stöda det. Hon söker svar i atmosfĂ€ren i Ryssland pĂ„ 2010-talet dĂ„ hon vĂ€xte upp i Sankt Petersburg, men ocksĂ„ i mĂ€nniskans natur och instinkter.GĂ„r svaret att finna i lĂ€ngtan efter ett hem, i den mĂ€nskliga driften att stanna kvar hos den som misshandlar en för att det trots allt finns en trygghet i det? Eller Ă€r allt patriarkatets fel?Sofia Parland har inte upplevt 1990-talet, dĂ„ âdet nya Rysslandâ skulle byggas och det fanns hopp. Hon har bara sett förfallet, och vittnar som en av de första om en omtumlande generationsskillnad i sĂ€ttet att uppfatta vĂ€rlden.Skrivet pĂ„ revbenen Ă€r en bok om att slĂ€pa runt pĂ„ sitt ryska arv som ett kors, med den lĂ„nga östgrĂ€nsen bultande vid tinningen. Om att förlora det man trodde var ett hem, och om den förlorade Sofia. Om vĂ„ld frĂ„n ens fĂ€dernesland, om vĂ„ld frĂ„n ens eget land mot ett annat land - om sorgens vĂ„ld.Sofia Parlands litterĂ€ra förebilder Ă€r Yahya Hassan, Linda Skugge och Edith Södergran. Deras arv gör hon nĂ„got alldeles eget av.