Jag Ă€r uppvĂ€xt i ett jĂ€garhem dĂ€r det alltid fanns en jakthund och fick vid tidig Ă„lder, 13â14 Ă„r, följa med pĂ„ jakt, ibland som hundförare till vĂ„r hund. Det hĂ€nde Ă€ven att jag fick stĂ„ i bakpass med en Husqvarna hanbössa, kaliber 16 pĂ„ armen. Det var pĂ„ 50-talet sĂ„ det Ă€r preskriberat nu, men mycket spĂ€nnande för en jaktintresserad yngling. MĂ€nniskan har mycket att lĂ€ra av skogens djur och fĂ„glar. Mina försök att pĂ„ olika sĂ€tt komma skogens innevĂ„nare nĂ€ra har, beroende pĂ„ deras vĂ€lutvecklade sinnen lukt och hörsel, misslyckats. Den nĂ€rmaste kontakter jag har skapat, Ă€r genom att utfodra djuren pĂ„ en bestĂ€md plats och ett bestĂ€mt klockslag. Djuren lĂ€r sig snabbt bĂ„de tidpunkt och att kĂ€nna igen den som utfodrar, vilket skapar trygghet och mindre rĂ€dsla för personen. Det verkar som om nĂ€r man pratar med djuren sĂ„ skapas en kontakt och en igenkĂ€nning som djuren kan lita pĂ„, sĂ€rskilt vintertid dĂ„ flera djur finns vid matplatsen pĂ„ bestĂ€md tidpunkt och tillĂ„ter nĂ€rhet och kontakt med den som serverar maten.