Vilket trevligt hem vi kom till, konstaterade jag igen. Ombonat, varmt och hemtrevligt. Här skulle man trivas som en pärla i guld. Här var lugnt och ljuvligt. Jag kan inte riktigt förklara det, men det var något som låg i själva atmosfären. Man kände, att man kom till vänliga snälla människor. Till goda människor som bara ville ens bästa. Farbror Karl, kyrkoherden, skrattade hjärtligt, då han fick veta att det kommit en extra gäst.
- En näpen, liten varelse, sa han och strök kisse över ryggen.
