I Marie Silkebergs Ättonde diktsamling rör sig ett du genom depressionens landskap, terrordÄdens stÀder, flyktingars redan tömda platser, till andra kontinenter, stÀder och tillstÄnd. I en samtid som Àr efterskalvets, brottens, uppbrottens. Varje plats Àr en annan tid, ett förflyttat centrum. Tid och plats sammanförs inte annat Àn i de ögonblick som berÀttas. KÀrlek, död och former av motstÄnd binder samman stÀderna i möten, detaljernas intensitet. Sökandet iscensÀtter en rotlöshet som Àr bÄde förlösande och smÀrtsam.
Staden var alldeles stilla pÄ morgonen.
Som om de döda ÄtervÀnt till sitt rike.
Festats fram och sedan ÄtervÀnt.
Sirener hördes hela natten.
Vad vill du helst frÄgade han. Att det ska vara.
Poliser eller ambulanser?
Jag vet inte sa du.
