Det är en kall och frostig vintermorgon i Wien. Året är 1888. I manegen till Spanska Ridskolan inträffar en tragisk olycka som skakar och förbryllar det dåtida Österrike-Ungern. Den unge begåvade och redan ryktbare ryttaren Florian von Zolny misslyckas oväntat i samband med en capriole och ligger svårt skadad och blödande i manegen. Efter en kort tid avlider han.
En capriole är ett mycket svårt och komplicerat luftsprång som häst och ryttare utför tillsammans. Det kan också vara det ovissa, översinnliga språnget vi alla längtar efter.
I februari 1987 är morgonen lika gnistrande kall. Till Wien kommer Julia – en ung svensk kvinna. Hon kommer dit för att lindra sin smärta och försöka förstå den förlorade kärlekens filosofi. Hon får höra om Florian von Zolnys öde som fascinerar henne på ett oförklarligt sätt. Så småningom inser hon att han i själva verket inte dog genom sin olyckshändelse. Han begick självmord på grund av djup och olycklig kärlek. En skamlig och förbjuden död. En död som nu hotar henne själv.
Florian von Zolnys öde och hennes eget visar att vi bär samma smärta och samma obesvarade frågor om kärlek, passion och grymma avsked genom generationer. Vi överlever våra fysiska luftsprång – men dör av våra emotionella caprioler. Ändå står det på Florian von Zolnys söndervittrade gravsten:
VÅGA SPRÅNGET
