Ju snabbare jorden rusade upp mot Marten, desto snabbare forsade sÄdana tankar genom hans hjÀrna. Ett par gÄnger kastade han en förtvivlad blick vÀsterut i det bedrÀgliga hoppet, att flygplanet skulle ha klarat sig och vÀnt för att komma till hans undsÀttning. Men himlen var genomskinligt klar, utan minsta skymt av ett moln pÄ sin blÄ yta och Ànnu mindre av ett sÄ frÀmmande föremÄl som ett flygplan. Marten skÀrpte sin hörsel, men han gjorde ocksÄ det förgÀves. Ljudet frÄn planets motor hade tystnat. I varje fall förmÄdde det inte genomtrÀnga det visslande luftdrag som svepte förbi hans trumhinnor.
Plötsligt rusade djungeln emot honom med svindlande hastighet. Marten kÀnde hur det drogs ihop i bröstet pÄ honom, men han försökte vara kall och samlad.
