"Helene, Helene! Vakna!"
Dörren till Helenes sovrum öppnades med ett ryck och hon satte sig yrvaken upp i sängen. Hennes pappa, Harry Hjärne, stod bredvid sängen. "Det var som jag trodde, det var ett attentat!"
Helene sträckte på sig. Det röda håret hängde ner i ansiktet och de pigga ekorrögonen tittade fram som på en liten pudel. "Har det hänt något? Hur mår Buck?"
"Två stycken fattas! De två finaste naturligtvis. Fjolårsungarna. Honan med den guldgula kragen." Harry Hjärne var så ivrig och upprörd, att han inte tänkte på att förklara sig närmare. "Buren är uppbruten på bortre sidan. Nu förstår jag vad det var för fel med hundarna."
