»Att tala till de döda innebÀr att upplösa sin ort. De Àr inte tillstÀdes. Den som talar till ingenstans saknar sjÀlv hemvist. Intet gör intet.«I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken frÄn 2004 sökte de döda upp författaren. I den efterföljande boken, Jag talar till de döda, Àr det han som söker upp dem.Formatet Àr detsamma som i Spöken: smÄ korta berÀttelser om mÀnniskor som har stÄtt författaren nÀra. Men perspektivet har förskjutits. Det Àr inte lÀngre barndomens gestalter som hemsöker honom och pÄminner om svÄrtolkade hÀndelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstÄnden förkortats - mellan de döda och de levande, mellan dÄ och nu.I femton tÀta texter Äterkallar Magnus William-Olsson personer som har lÀrt honom nÄgot, förfört honom, imponerat pÄ honom, generat honom eller Àlskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.
