Årets Nobelpristagare i litteratur.
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.
Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopin röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). År 2015 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
UR INLEDNINGEN
Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«
