Boxern blängde på Hubert och morrade dovt.
- Aja, lilla gubben, jag förstår att det måste vara obehagligt att ha en sån här trång historia om halsen, sa Hubert och försökte göra sin röst så vänlig han kunde. Men var har den där ringen tagit vägen? Jag förstår inte... åja, morra lagom... Jag har väl inte gjort dej nånting...
Plötsligt visade hunden en praktfull uppsättning tänder och hoppade upp mot Huberts strupe. Boxerns stora framtassar slog till mot Huberts bröst och han tumlade baklänges över bänken som han nyss suttit på. En buske mildrade fallet samtidigt som långa, vassa taggar rev och slet i kläder och skinn. Men Hubert kände det inte, han låg orörlig, liksom förlamad med ögonen slutna.
