Boxern blÀngde pÄ Hubert och morrade dovt.
- Aja, lilla gubben, jag förstÄr att det mÄste vara obehagligt att ha en sÄn hÀr trÄng historia om halsen, sa Hubert och försökte göra sin röst sÄ vÀnlig han kunde. Men var har den dÀr ringen tagit vÀgen? Jag förstÄr inte... Äja, morra lagom... Jag har vÀl inte gjort dej nÄnting...
Plötsligt visade hunden en praktfull uppsÀttning tÀnder och hoppade upp mot Huberts strupe. Boxerns stora framtassar slog till mot Huberts bröst och han tumlade baklÀnges över bÀnken som han nyss suttit pÄ. En buske mildrade fallet samtidigt som lÄnga, vassa taggar rev och slet i klÀder och skinn. Men Hubert kÀnde det inte, han lÄg orörlig, liksom förlamad med ögonen slutna.
