Tom höll det lilla stÄlförstÀrkta glasröret i ett stadigt grepp. Att nÄgot sÄ litet och till synes oansenligt kunde vara sÄ fruktansvÀrt farligt. Vilka hade han egentligen jobbat för? Och vilka hade han jobbat med? Han kunde ju inte ha varit den enda som inte vetat om detta men ...
Han sÄg sig om. Det var inget litet lab. De andra var i full gÄng med att bÀra tuber och det mÀrktes att de var stressade. Med all rÀtt, de hade bara ett försök och vÀgen ut var vÀldigt smal. Bara tanken pÄ det massiva skal av is som omslöt dem pÄ alla sidor fick bilden av gÄngen utanför att krympa som ett astmatiskt luftrör. Det var som om tiden stÄtt stilla en stund och plötsligt börjat ticka igen, men snabbare.
Han tittade upp mot taket som om han kunde se igenom det. LÄngt dÀr ovanför var de. NÄgot mörkt kom över hans sinne. TÀnk om man kunde ... bara strÀcka upp en hand och lÀgga dit det. Han tittade Äterigen pÄ det lilla röret. DÀr inne fanns kanske lösningen. Men det kunde lika gÀrna vara slutet pÄ allt, eller bara mÀnskligheten. Men tÀnk om det skulle funka. Vad skulle det inte vara vÀrt?
