Under bÄtresan tillbaka satt vi och försökte skriva vykorten, det kÀndes mest som ett tvÄng och bÄtens hÄrda skumpande mot vattnet gjorde det omöjligt att forma en fin handstil. Som vanligt var du klar först. "Det mÄste alltid vara sjÀlvklart och pÄ samma gÄng inte." " Vad?" Jag lyfte pennan frÄn kortets baksida och blicken mot din. "Ja, att ta sin vÀn förgiven Àr förmÀtet, att inte göra det Àr en förolÀmpning." "Kanske att ta förgivet med en oerhörd ödmjukhet?" "Ja ,nÄgot sÄnt." Du reste dig upp och gick bort mot relingen. Den största skrÀcken vi bar inom oss var den andras svek och genom djÀrva pÄstÄenden om vÀnskap prövade vi varandra. DÄ det brast slutade vi lyssna.
För Helena och Diana innebÀr vÀnskapen den högsta och mest förfinade formen av kommunikation och tillsammans gör de upp villkoren för hur vÀnner ska vara, deras ömsesidiga förvÀntningar och förpliktelser. Men med högt stÀllda krav följer Àven risken att övertrÀda fina grÀnslinjer, för svek och besvikelser.
Under en sommarmÄnad i Grekland prövas i praktiken detta vÀnskapens regelverk och efter ett tag visar det sig att deras olika personligheter, behov och önskningar skapar obalans och frustration. FrÄn Helenas sida finns Àven ett erotiskt begÀr som frammanar lusten att sprÀnga grÀnserna och som sÄ smÄningom tvingas söka sig andra vÀgar. Hon inleder en relation med en man som de möter pÄ semesterorten och som utvecklas i pÄ hösten tillbaka i den svenska hemstaden. Till en början upplever Helena en spÀnning och en tillfredstÀllande hÀmnd pÄ Dianas obesvarade kÀnslor men snart övergÄr det hela i ett fult maktspel.
