I senvinterns sökljus far han Ă„ter, en förlorad son, till de gator, de hus, de broar som en gĂ„ng var hans moders jordiska rot. Hon föddes nĂ€r Ă„ngloket första gĂ„ngen tuffade in i RĂ„dhusparken, dog nĂ€r mĂ€nniskan bestigit mĂ„nen och en trafikled krossat smĂ„stadens sjĂ€l. De över tiden förĂ€ndrade proportionerna rör sig likt vĂ€ldiga svĂ€nghjul i hans inre - hur hon först betydde allt, sedan inget, dĂ€rpĂ„ nĂ„got, sedan allt hon kunde och allt han ville. Ămsint, utlĂ€mnande och genomskĂ„dande portrĂ€tterar Bertil Torekull ett kvinnoöde som gĂ„r Ă„ter till hans egen moder, en urstark kvinna med godheten och svagheten som vapen och med vĂ€rderingar och lidelser ur en svunnen epok, sĂ„ nĂ€ra i tid, Ă€ndĂ„ sĂ„ borttrĂ€ngd, snart glömd. Rabarbertronen kan lĂ€sas som en förtĂ€tad kort-roman pĂ„ dokumentĂ€r grund.