Pearl Harbor 7 december 1941. Vattnet ligger blankt som en spegel mot den röda morgonhimlen. Klockan nÀrmar sig sju. Flottbasen i Pearl Harbor vaknar sakta till liv. Plötligt hörs ett vÀlbekant oljud. Men det Àr nÄgot som inte stÀmmer. Han hör kulsprutor. Och skrik. DÄ förstÄr han.
Det hÀr Àr berÀttelsen om en ung sjöman som upplevde alla de stora slagen mot Japan i Stilla havet under andra vÀrldskriget. Han sÄg hangarfartyg sjunka och marinsoldater storma strÀnder. Han sÄg anfallande bombplan i skyn och ubÄtars torpeder nÀrma sig. Han sÄg uppsvÀllda och brÀnda kroppar flyta i havet. Han sÄg sina kamrater dö.
Vardagen pÄ ett krigsfartyg Àr ofta lÄngsam och en evig vÀntan pÄ nya order, men pÄ ett ögonblick befinner man sig mitt i kriget och de 150 mÀnnen pÄ jagaren Monaghan prövas till det yttersta.
MÄnga dog i striderna. Ett fÄtal överlevde. En av dem Àr svenskamerikanen Emery "Swede" Lundquist och han lever fortfarande. Hans familj emigrerade frÄn Roslagen i början av 1900-talet, i skuggan av första vÀrldskriget. Efter en besvÀrlig uppvÀxt pÄ bland annat ett barnhem sökte han sig till den amerikanska flottan.
MÄnga böcker har skrivits och filmer har gjorts om andra vÀrldskriget men det Àr fÄ som kan berÀtta hur det var att befinna sig pÄ plats. En av dem Àr Swede. Det hÀr Àr hans berÀttelse.