Dagboksblad, dikter, prosa.
2/2 1970Här är parker och statyer,här är stoj och här är glam.Och på alla avenyertrippar parisiskor fram.
4/2På Le Supermarché, rue de Seine, köpte jag två kaffekoppar med fat, två klädhängare och en flaska vodka. I kassan satt en ung flicka, som skrattade när jag hyvade upp korgen på disken. Klädhängarna hade jag hängt på handtaget. ”Ni tycks köpa allting parvis”, skrattade hon. ”Varför köper ni inte två buteljer också?” Det var en god idé. Jag skrattade tillbaka.
8/2 söndagKillen som klipper tunnelbanebiljetterna märkte knappt när jag lämnade fram min biljett. Trevande grep han den och klippte den utan att ta blicken från den pocketbok som han var försjunken i. Boken hette ”L’île d’espérance”, Hoppets ö.(Apollinaire:Comme la vie est lenteEt comme l’Espérance est violente)
”Claes Hylinger, trettiårig göteborgare, blir man inte klok på. Är han en dilettant eller en slipad yrkesförfattare? Är han pekoralist eller språkvirtuos? Humorist eller allvarsman? Den lataste skribent vårt sekel sett? Eller är den lättja han skryter med bara en av hans många masker?
Många frågor har surrat i mitt huvud då jag läst Claes Hylinger. Det är en roande gissningslek. Hylinger slinker ur greppet. Ju längre leken pågår, desto mer övertygad har jag blivit om hans originalitet och betydenhet. Gud skydde hans slingerbultsvägar!”(Olof Lagercrantz, Dagens Nyheter)
