"Hennes meningar är små underverk av förtätning och exakthet, var och en är en roman i sin egen rätt."
Jonathan Franzen
"En verklig milstolpe inom efterkrigsrealismen ... Ett prosaverk som levt kvar med oförminskad styrka, så klart och förfinat att det snarare verkat snidat är skrivet."
David Foster Wallace
Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat liv i Brooklyn i New York, med Goethes samlade verk i bokhyllan och coctailbjudningar i kalendern. Men när Sophie blir oväntat biten av en katt är det ett av många illavarslande tecken i parets liv. Sophie oroar sig för rabies, Otto är frustrerad över att hans partner på advokatbyrån har beslutat sig för att starta eget, en hemlös man somnar i sina egna spyor på gatan utanför, inbrott och krossade rutor överallt.
Det är i slutet av sextiotalet, rika och fattiga lever sida vid sida i New York med brottsligheten inpå knuten. Sophie och Otto känner att världen utanför invaderar deras liv, hotar det, blandar sig med deras egen förtvivlan över det liv de lever tillsammans.
Paula Fox (född 1923) är en av efterkrigstidens främsta amerikanska författare. Hon gav ut ett halvdussin romaner från sent sextiotal fram till åttiotalet, men fick aldrig något riktigt publikt genombrott trots översvallande kritik. David Foster Wallace och Jonathan Franzen engagerade sig i hennes författarskap på nittiotalet, och det har nu fått en senkommen renässans. Förtvivlade människor räknas numera som en av de verkliga klassikerna i modern amerikansk litteratur.
"Ett svindlande bra kammarspel ... imponerar stort ... Fox skriver med precisionen hos en neurokirurg. Varje mening är uppmärksam, maximalt effektiv och sätter igång tolkningsspiraler som sprider sig vidare genom romanen ... Det intressanta med Förtvivlade människor är inte att den skildrar borgerskapets spleen och den övre medelklassens självupplevda brist på mening, det har gjorts många gånger förut. Vad som imponerar är hur den med mycket små medel lyckas sätta existentiella frågor i svang ... Det är först när man kommit riktigt nära som man ser att alltihop är ett skådespel. Vrider man huvudet kommer verkligheten rusande. Och likt Otto, som inte förstår varför hans barndomsvän och arbetspartner har lämnat honom och firman, står man handfallen: "Jag kunde inte fatta att han avskydde mig så mycket. Sedan skrek han att inget förtryck någonsin varit så svårt att bekämpa som medelklassens förtryck eftersom det har tusen olika ansikten, till och med revolutionens ansikte, och att det har en omättlig mage som till och med kan livnära sig på det gift som dess fiender lägger ut för att frigöra det. " I de stunderna är Förtvivlade människor svindlande bra ... håller för flera omläsningar. Det är det ganska få romaner som gör."
Anna Hallberg, Dagens Nyheter
"Sällan har jag sträckläst en roman så glupande, som samtidigt är så exakt. Förtvivlade människor är dialogisk, även om orden de yttrar inte längre betyder något, är urvattnade sin mening. Sällan har jag läst en så finkalibrerad bok, jag tänker på Lena Anderssons Utan personligt ansvar så ensidigt i huvudet på en enda, Ester, här rör sig misstämningen, ensamheten, felsluten, rädslan som en finkornigt damm mellan alla karaktärerna. Paula Fox förmår skildra konsekvenserna av ett enda kattbett och låta ett helt samhällsskikt bryta samman ... Som sagt, sällan har jag sträckläst en roman med samma iver, att skildra uttråkade människor så det inte blir tråkigt är en stor konst."
Katarina Wikars, SR Kulturnytt
"Förtvivlade människor är ett mästerverk ... Paula Fox bara iakttar och registrerar med kristallklara meningar. Hennes röntgenblick tränger rätt in i själen på medelklassen."
Andreas Nordström, Dalarnas tidning
"En perfekt studie i äktenskaplig kyla och det bekväma livets obehag."
Fokus
"Det lågmälda språket övertygar i denna diskreta juvel till roman ... Språket är alltså starkt realistiskt, och kan med sin pendling mellan trivsel och obehag erinra om Raymond Carver, vars noveller är bra på att fånga en liknande stämning, inte minst i den äktenskapliga samvaron ... Sammantaget är det här det slags bok som är oansenlig medan du läser den, där det storartade kommer till dig efteråt, med ett oförglömligt intryck. Det är ett skickligt sätt att berätta, där det är som att Fox infiltrerar sin historia och ger den en tyngd som den inte tillåts ha i sin explicita form. Då hade den tyngts ned av sitt innehåll - som det är nu räcker det med antydningarna och de dunkla ställena, där du som läsare får aktivera din slutledningsförmåga för att se de mönster som avtecknar sig."
Björn Kohlström, Värnamo Nyheter
"Så, vad är det då som gör Förtvivlade människor så bra? Ett medelklassigt medelålders par som hatar varandra låter ju inte så muntert. Jag skulle säga att det först och främst handlar om prosan (fint översatt av Eva Johansson, måste tilläggas) och de stämningar som Fox lyckas frammana genom densamma. Den är koncentrerad och noga utmejslad, helt renons på transportsträckor. De poetiska miljöskildringarna, de exakta iakttagelserna, ibland kryddade med besk humor, gör mig, trots det tunga ämnet, till en lycklig läsare. Boken är bara på 180 sidor, men bör, precis som Alice Munros noveller, läsas långsamt för att inte gå miste om alla detaljer, skiftningar och, framför allt, för att låta alla frågor som texten väcker sjunka in ... Det kanske låter konstigt att Förtvivlade människor ändå är en bladvändare, men så är det."
Oline Stig, Sydsvenskan
"Sophies vätskande sår är symbolen för den infektion som drabbat deras välordnade liv: något mörkt, kaotiskt och illvilligt äter sig in i tillvarons kropp. Paula Fox roman är motsatsen till smarrig och hemtrevlig. Men tack vare Jonathan Franzen - som återupptäckt Förtvivlade människor - får denna obehagliga sjuttiotalsklassiker ett välförtjänt nytt liv."
Jenny Lindh, M-magasin
"... en förtätad bild av välfärdsmedborgarens existentiella kriser mellan materiell trygghet och andlig brist ... den privata tillvaron genomsyras av ett slags inre domning och stumhet inför någon skenbart annalkande katastrof av än värre slag ... På ytan händer inte mycket, men med psykologisk skärpa och förtätade observationer av gestalternas repliker, åtbörder och blickar blir Fox lågmälda och subtilt oroande berättelse en drabbande erinran om sprickorna i muren och det oroliga mullret där bakom."
Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet
"De träder fram som i högsta grad levande människor, inte alltid lätta att förstå, men desto mer intressanta ... Det här är en roman man gärna läser långsamt och gärna läser om. Texten är oerhört förtätad, samtidigt lätt och luftig. Allt ryms på under två hundra sidor ... Kort sagt: en klassiker är (pånytt)född."
Daniel Erlandsson, Corren
"Paula Fox lika eleganta som smärtsamma roman fick inget större genombrott då den kom. Men hennes samtida iakttagelser är träffsäkra - då som nu, då den kommer i fin svensk översättning ... Paula Fox skriver om denna inre och yttre dramatik på avskalad prosa, med svalt temperament och med en förbluffande precision och lyhördhet för mänskligt beteende. Förtvivlade människor är, precis som John Williams Stoner, väl förtjänt av sin senkomna blomstringstid.
Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
"Boken är kort, men man får ångest över hur laddat varenda stycke är. Parets främlingskap inför varandra och sig själva – och position i ett samhälle stadd i stark förändring – skildras med minsta möjliga medel, men river upp största möjliga sår ... Boken kom ut 1970, men har först på senare tid – mycket tack vare moderna författare som Jonathan Franzens totala engagemang och lovordande (”Hon är överlägsen Updike, Roth och Bellow”) – rankats som en amerikansk klassiker. Och det med rätta. Sällan har jag läst så noggrant. Man vill helt enkelt inte missa en skiftning i texten, så oerhört exakt är Förtvivlade människor. Att läsa Förtvivlade människor är att bevittna en kantring av tillvaron som inte går att häva ... Och det med rätta. Sällan har jag läst så noggrant. Man vill helt enkelt inte missa en skiftning i texten, så oerhört exakt är Förtvivlade människor."
Jonas Kihlander, Upsala Nya tidning
En verklig milstolpe inom efterkrigsrealismen ... Ett prosaverk som levt kvar med oförminskad styrka, så klart och förfinat att det snarare verkat snidat är skrivet.
David Foster Wallace
