Under vÄren 2010 besökte Julie Lindahl i ren förtvivlan det tyska federala arkivet i Berlin. Det förflutna hade kastat sin skugga över hennes familj och förgiftat relationer och lÀmnat stort lidande i spÄren efter sig. Lindahl var förberedd pÄ det vÀrsta och hennes farhÄgor bekrÀftades dÄ hon fick reda pÄ att hennes morförÀldrar hade tillhört SS i det ockuperade Polen under andra vÀrldskriget, och att de hade flytt till Latinamerika 1960, strax efter rÀttegÄngen mot Adolf Eichmann. Denna upptÀckt ledde till en sexÄrig resa genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien. Den förvandlade hennes vÀrld och sÀttet som hon sÄg pÄ nyckelgestalterna i den, inklusive henne sjÀlv.
I sin bok, Pendeln, lÄter hon lÀsaren följa med pÄ en dramatisk resa genom mÀnskligheten. I mormor Oma som Àlskar fin litteratur och musik, men som inte lyckas avsvÀra sig sin gamla ideologi, utforskar hon den tunna grÀnsen mellan civilisation och barbari. Hon upplever kylan som sÀnker sig nÀr den grÀnsen förbleknar. Under utforskningen av morförÀldrarnas radikalisering till renlÀriga nationalsocialister vandrar hon in i det obesvarbaras domÀner, frÄgor som kanske inte gÄr att besvara men som trots det mÄste stÀllas: Vad Àr ondska, varifrÄn kommer den och hur vÀxer den? I senare generationers trauman blir hon medveten om den vrÄngbild som skammen ger upphov till nÀr tystnad och lögner anvÀnds för att dölja krigets och folkmordets verklighet.
