Den tjugufemte mars var den hittills lyckligaste dagen i Vickis fjortonåriga liv. Aldrig skulle hon glömma den glädje hon kände när hon kom ner i stallet och den lilla fölungen stod där livslevande bredvid sin mamma Mirabella.

Så mycket oro och ängslan som hon känt innan hon var säker på att fölet verkligen levde. Mirabella hade ju varit så sjuk och veterinären hade knappast givit dem något hopp. Stallförmannen Lövgren hade skakat på huvudet och helst undvikit att tala om fölets chanser.