Det Àr tisdag nÀr det hÀnder.
Jag har alltid tÀnkt att man kommer fÄ nÄgon slags förvarning innan hela ens liv gÄr i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det Àr klart, jag borde ha anat. Tisdagar Àr alltid jÀvliga dagar.
Det Àr vÄren i trean och Kims bÀsta vÀn Moa Àr död. Hon har kört ihjÀl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hÀnda? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gÄ till kyrkogÄrden pÄ dagarna, hon gÄr dit pÄ natten istÀllet. Hon försöker fÄ ordning pÄ sina kÀnslor, allt det dÀr som bara bubblar och gnager. Hon försöker lÄtsas som att allt Àr som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer nÄgonsin bli som förut igen.
NÀr boken Àr slut har det gÄtt 218 dagar sen Moa dog, och Kim börjar lÄngsamt att lÀra sig hantera sin nya tillvaro. Hon Àr ju faktiskt kvar.
Jag lever, tror jag Àr en sorglig, hjÀrtskÀrande berÀttelse, men den Àr ocksÄ rolig och mycket trÀffsÀker. Om relationer, vÀnskap, hemligheter, att bli sviken av nÄgon som inte lÀngre finns.