Louise Skytte (1927-2022) skrev dikter i nÀra sjuttio Ärs tid och denna bok innehÄller ett urval. En stark drivkraft för henne var behovet av att fÄ sin existensrÀtt bekrÀftad. Louise beskrev sjÀlv hur det fungerade: "förtvivlan Àr min mörka skaldevÀn, som jag inte kan klara mig utan. Inte lÀngtar jag efter förtvivlan, och Ät lyckan glÀds jag, tacksamt. Men det mÄste finnas tÄrar, för att dikten skall födas, rop av smÀrta, alldeles som dÄ ett barn föds.
Dikten Àr Ängestens barn."
Samtidigt finner vi i mÄnga av hennes dikter en hÀrlig livsglÀdje och till och frÄn en slagkraftig humor med glimten i ögat. Hon njuter av musik, djur och natur. Som kristen skildrar hon allt mellan vardagliga ting som glÀdjen av en kopp kaffe och universums storhet, och hur hon kan möte Gud i bÀgge.