Det är en åldrad manlig poet som för ordet, ja han fattar för sista gången pennan och lägger fram en redogörelse för brott han har begått: brottet att odla myten om sig själv som gentleman och filantrop, samt ett grövre, mer handfast brott som lett till den isolering ur vilken han nu skriver. Han för ett helgarderat filosofiskt resonemang, cyniskt och sanningsivrande, men han kan inte hindra läsaren – den läsare han anklagar och föraktar – från att imponeras av hans erfarenhet och visdom, och han kan inte hindra sig själv från att ibland framstå som naken och mänsklig, i de textpartier som ger glimtar ur hans barndom och ur det ensamma rum där han nu väntar på sin dom.
Lotta Olsson fick en uppmärksammad debut med diktsamlingen Skuggor och speglingar, sonetter skrivna av en mycket ung författare.
