Juni, den ständigt rädda tjejen som just börjat tvåan, berättar vidare om livet på sitt drastiska sätt. Ska hon våga spela tvärflöjt? Vågar hon stå på sig och strunta i vad de tuffa tjejerna tycker?
Juni är ofta på dåligt humör. Varför? Jo, för att det finns en massa roligt att göra här i livet. Men inte för Juni, som knappt vågar säga hej till folk. Hon känner sig mest som en tecknad seriefigur med knallrött ansikte som bara bankar i golvet av ilska. Hon har till exempel länge drömt om att spela flöjt, men när det är dags att anmäla sig vågar hon inte – klasskompisarna skulle tycka att hon var en tönt, särskilt de tuffa tjejerna. Men just de två har anmält sig själva, visar det sig! Juni ilsknar till. Hur ska hon göra nu? Hon vill ju inte vara en härmapa. Tur att hon har stöd av Jonah och Isa i klassen, och av farmor och hennes kloka visdomsord ...
I den andra boken i serien "Mitt livsfarliga liv", forträtter Juni att berätta om alla sina tillkortakommanden på ett roligt och drastiskt sätt. Men är allt verkligen så illa som det verkar för henne? Efterhand anar man att världen ser ut på ett sätt inuti Junis huvud – och på ett annat sätt utanför.
