Mamma Lisbeth har migrÀn och pappa finns inte men kanske Àr han hjÀrter knekt? Om Severin Stensen brukade sÀgas att han var en bubbelpojke. Orden flöt fritt inuti honom men utan fÀste i verkligheten. Bara i sandlÄdan var han trygg, dÀr byggde han sin vÀrld. Hur skulle framtiden se ut i hans norrförort? Magnetbanor? Klimatkollaps? Flygande herrgÄrdsvagnar och Hitlertuggummin? Och hur bygger man en vÀrld Ät nÄgon som inte fick leva?
Fast det dÀr var ju hundra Är sedan. Nu Àr pojken död sedan lÀnge. Vi bryr oss inte. à ret Àr 2122 och vi har annat för oss i Sollentunet: En myndighetschef som jagar illegalt upptinade fyrtiotalister behöver sorgtömning. Gun pÄ Guldfynd har blivit arab och ska stÀmma skiten ur oss, magnetbanan blir aldrig klar, ryssen brÀnde östkusten och det Àr knapert med premiumblod frÄn Torekov.
Lisbet Stenson söker sin son, som hon olovligen fryste ner i kĂ€llaren i sin skoaffĂ€r. Vi bryr oss inte om det heller, de var lika knĂ€ppa bĂ„da tvĂ„, och inga tricks hon försöker sig pĂ„ kommer att göra att han Ă„teruppstĂ„r. ĂndĂ„ vet vi ju att hon kommer att försöka.
I Daniel Sjölins Äterkomst till romankonsten rÄder ett överflöd pÄ ord och kÀnslor, men ett underskott pÄ allt annat - blod, nÀrhet, olja, integritet, vokaler, kropp, minne, Àdla jordartsmetaller och mÀnskliga rÀttigheter.
Det Àr med alla dessa brister omöjligt att upprÀtthÄlla vÀrdigheten, men kanske Ànnu inte för sent att sörja och Àlska.
