Kvirre och Hoppsan
Hoppsan och MĂ„ns tyckte att de sprungit i indiska palats i tvĂ„tusen Ă„r ungefĂ€r, nĂ€r de Ă€ntligen kom ut pĂ„ en balkong, som löpte runt en inbyggd gĂ„rd. Nere pĂ„ gĂ„rden fanns en jĂ€ttestor bassĂ€ng med en gyllene fontĂ€n i mitten. PĂ„ vattenytan som försilvrades av mĂ„nens sken (tĂ€nk, det hade hunnit bli kvĂ€ll) gungade gula, röda och vita nĂ€ckrosor. Och nere pĂ„ djupet simmade smĂ„ glĂ€nsande guldfiskar. Hoppsan och MĂ„ns stannade ett ögonblick och lyssnade. Inte ett ljud hördes förutom fontĂ€nens plaskande. Det var sĂ„ lugnt och sĂ„ vackert, att Hoppsan och MĂ„ns drog ett djupt, befriat andetag. â O, om vi bara kunde fĂ„ tag i fursten, sa Hoppsan. â Titta dĂ€r, sa MĂ„ns ivrigt. DĂ€r kommer han ju. Det mĂ„ste helt enkelt vara han!
