Det dröjde Ànda till slutet av 1700-talet innan judar fick starta församlingar i Sverige, enligt det sÄ kallade Judereglementet frÄn 1782, och dÄ i bara tre stÀder i Sverige: Stockholm, Göteborg och Norrköping. En del begrÀnsningar vad gÀllde de medborgerliga rÀttigheterna dröjde sig kvar Ànda till 1870, dÄ ocksÄ den största synagogan i Stockholm invigdes, den pÄ Wahrendorffsgatan vid KungstrÀdgÄrden.
Vad gĂ€ller klass och bekĂ€nnelse var det judiska Stockholm lĂ€nge en delad stad. Under nittonhundratalet gick de mer vĂ€lbĂ€rgade judarna, som invandrat tidigare företrĂ€desvis frĂ„n Tyskland och Danmark, i den reformvĂ€nliga synagogan pĂ„ Wahrendorffsgatan. Och judarna frĂ„n Ăsteuropa, som flyttat hit senare, gick för det mesta i nĂ„gon av de ortodoxa synagogorna pĂ„ Södermalm.
TvÄ vÀrldar. Det var inte utan att man sÄg med en viss misstÀnksamhet pÄ varandra. Men man kunde vara kluven Àven i den sfÀr som var ens egen. Hur svÄrt det var att bÄde leva med sin tid och i sin tro berÀttar Leif Zern om i sin nya bok om sin uppvÀxt. SÄ hÀr skriver han sjÀlv:
"Kaddish pĂ„ motorcykel Ă€r en berĂ€ttelse om min judiska uppvĂ€xt pĂ„ Söder i Stockholm efter kriget. Om min pappa och hans liv i tvĂ„ vĂ€rldar â en ortodox jude som bejakade den moderna vĂ€rlden och utan att tveka Ă€gnade sig Ă„t nöjen som inte alltid stĂ€mde överens med religonens bud. Det Ă€r en bok som vandrar mellan olika miljöer â frĂ„n skrĂ€dderier till idrottsarenor, frĂ„n judiskt helgfirande till skrattfester pĂ„ premiĂ€rbiograferna â och som sjĂ€lv bejakar det positiva i denna livshĂ„llning.
En lycklig berÀttelse som slutar olyckligt."
