I Eva Runefelts poesi Ă€r stillheten en trakt. Hennes nya diktsamling âUr vĂ€rldenâ kretsar kring det vardagligt levande â skiljt frĂ„n de döda pĂ„ ett sorgset men inte uppgivet sĂ€tt. Med kĂ€nslig tydlighet skriver Runefelt fram en tillvaro som Ă€r lĂ€ttigenkĂ€nnlig men samtidigt helt ny, en tillvaro dĂ€r grĂ€nserna upplöses och dĂ€r syltburken i jordkĂ€llaren Ă€r lika full av liv som sĂ€desĂ€rlan med sin vippande stjĂ€rt.
Kan du ÄteruppstÄ om jag andas
pÄ det du skrev före döden?
Dessa simpla silhuetter, överstrukna,
utbytta, stadigt stÄende, hur
lÄter jag nÀr du lÀser mig?