VÄra liv definieras till stor del av vÄrt arbete och de prestationer som Àr förknippade med det. SÄ Àven mitt. Yrkeslivet ger struktur och mening Ät vardagen tillsammans med uppgiften att fostra barn och sÄ smÄningom Àven ansvaret att sörja för Äldrande förÀldrar. Men vad hÀnder dÀrefter? NÀr avtackningen inför pensionen Àr avklarad, barnen sedan lÀnge har egna liv och den gamla hunden, liksom mor och far, Àr borta? Vem blir jag dÄ? Hur kan jag skapa mening i det liv jag har kvar? Och sÄ det jobbigaste av allt, hur försonas med tanken pÄ att jag ska dö en dag, fast jag inte vill?
De hÀr frÄgorna tycker jag Àr torftigt belysta och diskuterade trots att vi blir allt fler Àldre som lever i denna verklighet. Det blir inte bÀttre av att ingen tillÄts bli gammal pÄ riktigt (bara Àldre) i vÄrt ungdomsdyrkande Sverige, som tycks lida av en kollektiv dödsskrÀck. Vi som inte tror pÄ en gud och har en kyrka att gÄ till fÄr söka oss fram pÄ egen hand. Men jag inser att de stora livsfrÄgorna ytterst Àr ett individuellt och ensamt arbete, oavsett.
Min bok Àr ett försök att, med viss sjÀlvironi, synliggöra nÄgra av dessa existentiella spörsmÄl jag Àr övertygad om att mÄnga brottas med i det tysta. Min erfarenhet sÀger att vi behöver tala om det svÄra, men Àven det glÀdjefyllda, det tröstar och ger kraft och gör oss bÀttre rustade att möta livet pÄ den hÀr jorden.
