Det var tidig morgon. Sommaren hade kommit till Stockholm. Morgonen skulle bli dramatisk. Tidningarna skulle skriva om det i veckor. Kungliga posthusets rödtonade fasad fattade eld i de första solstrÄlarna. Det var en vacker morgon.
En anonym Ford stod parkerad pÄ en sidogata. Och dÀr stod Kurt vid ingÄngen mot Wasagatan. Han var fortfarande klÀdd i sin slitna kostym frÄn StockholmsutstÀllningen 1930. Sigvard hade sagt att det skulle vara precis sÄ. Det var hans planering. Vad Kurt inte visste var att han skulle dö i smÀllen. Det var tanken. Nog hade han misstÀnkt det, men det brydde han sig inte om. Sigvard hade varit bra att ha. Nu var Kurt sin egen.
Han tog fram en tĂ€ndsticksask. Asken med den nakna pojken pĂ„ bilden, Solstickan. Han förde lĂ„gan mot stubintrĂ„den: âSjuttsingen! Vad det hĂ€r var besvĂ€rligt.â Kurt fick inte fyr pĂ„ trĂ„den. Sigvard sa ju att det skulle vara sĂ„ enkelt. Bara tĂ€nda pĂ„ dynamitgubbarna och sedan ta bilen. FlyktvĂ€gen var utlagd: Tegelbacken, Norr MĂ€larstrand, över Tranebergsbron och sedan raka spĂ„ret till Motala! Varför Motala? Han hade inte en aning! Det skulle det bli en jĂ€kla smĂ€ll. Och, vilken underbar skenmanöver. Polisen skulle vara fullt upptagen. Det var tĂ€mligen riskfritt att ge sig av tillbaka, tillbaka till Staden.