âJag lĂ€gger lock pĂ„ tankarna. Drar ett djupt andetag och fortsĂ€tter fram mot honom. NĂ€r det Ă€r tio-tolv meter kvar, blir han varse mig och vĂ€nder sig om. Jag stannar upp pĂ„ nytt. Vi ser pĂ„ varandra. Ingen av oss ler eller kommer med minsta antydan till hĂ€lsningsfras. Det gĂ„r nĂ„gra lĂ„nga sekunder. Jag tĂ€nker att han ser Ă€ldre ut Ă€n jag vĂ€ntat mig, trots att jag vet att jag inte vĂ€ntat mig nĂ„gonting alls.Han Ă€r lite fĂ„rad. Tunga anletsdrag. Jag förstĂ„r att han varit med om en del. Kan inte lĂ€sa i hans ögon vilken motsvarande bild han mĂ„lar av mig. Kanske ser han detsamma, att jag ocksĂ„ varit med om en del.Plötsligt kĂ€nns tystnaden för lĂ„ng. Jag gĂ„r ett par steg nĂ€rmare. StrĂ€cker fram handen. Han fattar den. Vi ser varandra i ögonen frĂ„n mycket nĂ€ra hĂ„ll nu, det kĂ€nns en smula obehagligt, men samtidigt nödvĂ€ndigt. Oerhört nödvĂ€ndigt. SĂ„ slĂ€pper vi varandras hĂ€nder.Tala, tĂ€nker jag. Tala, din jĂ€vel!âViktor Vinblad var svĂ„r att förstĂ„ sig pĂ„. Han sjöng psalmer baklĂ€nges och hans förĂ€ldrar hade ihjĂ€l varandra. Femton Ă„r gammal var han pĂ„ vĂ€g att lösa Fermats gĂ„ta men föll ut genom fönstret pĂ„ tredje vĂ„ningen i skolan. Han miste inte livet, men miste talförmĂ„gan. Och efter att Sara Psalmodin i Rossvaggakollektivet korsat hans vĂ€g, försvann han spĂ„rlöst i trettio Ă„r.Men nu ryktas det att han pĂ„ nytt synts till i trakten. Ett rykte som tvingar hans styvbror David Mörtberg att Ă„tervĂ€nda till barndomsstaden för att ta reda pĂ„ vad som egentligen hĂ€nde med Viktor â och komma till rĂ€tta med det förflutna.Myt möter verklighet i denna svindlande berĂ€ttelse, som Ă€r bĂ„de kriminalhistoria och uppvĂ€xtskildring och samtidigt öppnar portarna till nya landskap i HĂ„kan Nessers författarskap.