SpÄrvagnschauffören Benjamin hade haft en riktigt dÄlig dag.
Den hade dock inte börjat speciellt dÄligt.
Ingen hade försökt mörda honom, inget kaffe hade tagit genvÀgen förbi hans skrev pÄ vÀg ner mot marken och varken hans intellekt eller undermedvetande hade begÄtt nÄgon form av högförrÀderi mot honom pÄ hela dagen. Kort sagt, den hade varit i stort sett som vilken dag som helst; helt normal och underbart förutsÀgbar.
Om han tÀnkte efter hade det faktiskt varit en ganska bra dag ÀndÄ.
Det var egentligen kvÀllen som var problematisk.
Nu, mitt i natten, stod han helt stilla i köket en stund. NÄgon, eller nÄgot, satt i soffan i hans vardagsrum, det var han sÀker pÄ. Han gjorde ett försök att lugna sin skakande hand för att inte skvalpa ut kaffet ur glaset. En komplicerad kÀnsla av förebÄdande fasa slog honom som en kall, sjÀlvdöd marulk i ansiktet.
Vad var det egentligen han hade kört pÄ med spÄrvagnen, och vart var den förbannade lien nu nÀr han kunde behöva den?
... och varför i helvete luktade det lök?
