Vi var smutsiga, trötta och röda i ansiktet etfer tÀvlingen. Ponnyerna var ocksÄ trötta och klev snÀllt in i lastbilen. Med sju ponnyer och lika mÄnga ryttare blev det trÄngt. Bilen krÀngde och dÀcken tjöt mot asfalten. Till en början var det roligt, men snart förstod vi allvaret. "Han kör som en galning." I en kurva krÀngde bilen sÄ mycket att jag var övertygad om att den skulle vÀlta. Kalle krÀktes, Malin grÀt och hÀstarna hade allt svÄrare att hÄlla balansen. "Stanna galning, stanna!" Agneta och Lena bankade hysteriskt pÄ brÀdvÀggen men den vansinniga fÀrden bara fortsatte. Jag höll mig i Fredags man för att inte falla. "Tyst, hör. Polissirener!"