Vi var smutsiga, trötta och röda i ansiktet etfer tävlingen. Ponnyerna var också trötta och klev snällt in i lastbilen. Med sju ponnyer och lika många ryttare blev det trångt. Bilen krängde och däcken tjöt mot asfalten. Till en början var det roligt, men snart förstod vi allvaret. "Han kör som en galning." I en kurva krängde bilen så mycket att jag var övertygad om att den skulle välta. Kalle kräktes, Malin grät och hästarna hade allt svårare att hålla balansen. "Stanna galning, stanna!" Agneta och Lena bankade hysteriskt på brädväggen men den vansinniga färden bara fortsatte. Jag höll mig i Fredags man för att inte falla. "Tyst, hör. Polissirener!"