Jag heter Teresa. Jag Àr en av de stora. Tycker jag sjÀlv, men ingen annan ser det. De ser ett barn. Barn Àr ett folk och de bor i ett frÀmmande land, sjunger en farbror med len röst pÄ radion. DÄ myser alla vuxna, men jag blir arg. Jag bor inte i ett frÀmmande land. Jag bor pÄ J-gÄrden i Orminge. TvÀrsöver gÄrden bor Torbjörn. Han Àr min bÀstis. Han har snÀlla ögon, blÄ toppluva och manchesterbyxor som hans mamma har sytt.
Teresa tycker att det Àr krÄngligt att vara barn. Det finns sÄ mÄnga regler för hur barn ska vara och vad de ska göra, till exempel att gÄ pÄ aktiviteter fast man inte vill, att vara ute och leka och helst gÄ barfota för att det Àr nyttigt. Fast hon kÀnner sig stor Àr hon rÀdd för allt, som höga ljud, uppblÄsbara bollar och tvÀttmaskinen. Allra mest rÀdd Àr hon för gigantomasti som Àr en sjukdom nÀr brösten aldrig slutar att vÀxa. Hon har lÀst om den i mormors lÀkarbok.
Ărligt, varmt och med en stor dos humor gestaltar Teresa Glad barndomens existentiella sidor; att förhĂ„lla sig till en grupp och till sig sjĂ€lv, att göra förbjudna saker, skamkĂ€nslor, glĂ€djen i vĂ€nskap och den stora fascinationen över mĂ€nniskors olikheter.