Petra och Linda vid redskapsskjulet.
Josefin, ropar de. Vill du se nånting coolt? Hon borde ha fattat direkt. När har de någonsin kallat henne något annat än Josse-Josse? Men de låter plötsligt bara så oemotståndligt vänliga och mjuka i sina röster.Knuffen i ryggen, skjuldörren som slår igen bakom henne. Dagsljuset som strilar in mellan sprickorna i väggen. Fuktlukten. Jonatans profil i dunklet och hans andetag i den långa pinsamma tystnaden.
Så fort Josefin får tag i en bit tyg syr hon något av det. Hon kan sy vad som helst av vilket tyg som helst, men klasskompisarna retar henne och kallar henne >>Josse-Josse-fin>>, som i sången om symaskinen.
Josefin, tio år, bor bara med sin pappa författaren, för hennes mamma finns inte längre. Men det gör Lovisa, den underbara fastern som försvinner på webbdesignkurs ibland men som alltid kommer tillbaka.
Till den lilla staden kommer Jonatan. Han har bott i Helsingfors och vägrar sjunga inför sin nya klass, trots att musikläraren envisas och trots att han egentligen älskar att sjunga. Han vill vara ifred med sin musik, och med Josefin.
>>Josefin har en fästman!>> skriker klasskamraterna trots att Josefin och Jonatan bara är kompisar.
