Det fanns en tid, i början av det förra seklet, när Chicago var Sveriges andra stad. När alla svenskfödda invandrare och deras barn räknades samman var de fler än på någon annan plats utanför Stockholm. I Den nya staden – andra delen i Lennart Pehrsons trilogi om utvandringen till Amerika – har de svenska emigranterna blivit storstadsbor. När 1800-talet går mot sitt slut och den svenska massutvandringen når sin höjdpunkt får storstaden och dess möjligheter en starkare dragningskraft än drömmen om att bryta egen mark som nybyggare. Invandrarna drev på USA:s urbanisering och ingen annan stad växte lika snabbt som Chicago. Det gick inte bra för alla som tog klivet över Atlanten. En del gick under i misär och elände. Men det var ändå många som fick sina förhoppningar infriade – den mest amerikanska av alla storstäder kunde erbjuda både framgång och frihet.Unga ensamstående kvinnor som varit förtryckta pigor på den svenska landsbygden tog ett steg mot frigörelse när de blev hembiträden i Chicago. Gamla tyngdlagar verkade upphävas när unga män var med och byggde de första skyskraporna. Allt tycktes statt i förändring. Som i ett nytt Babel blandades alla möjliga språk och nationaliteter. Det gick inte alltid helt smärtfritt. Nya motsättningar uppstod när arbete ställdes mot kapital. Några kunde skapa stora rikedomar. Det fanns helt nya möjligheter.Inget var längre som förr. På bara några decennier kunde Chicago förvandlas från glesbefolkad träskmark till dynamisk miljonstad. För de många svenska invandrarna kunde det vara som att kliva direkt in i den nya moderna tiden.
Den nya staden nominerades till Augustpriset 2015.
