NÀr hon tittar i backspegeln ser jag hennes ögon, de liknar ögonen hos en schÀferhund som blivit piskad hÄrt till lydnad. Blicken ser nedbruten ut men samtidigt rasande. Jag iakttar mammas galna ögon i backspegeln, hÄller koll pÄ dem. Erik sover nere pÄ det kalla smutsiga bilgolvet, rör sig oroligt i sömnen. Jag viskar SÄ ja, sÄ ja. Försöker trösta honom i hans oroliga drömmar.
NÀr Hannas mamma frontalkrockar med ett trÀd och hamnar i koma börjar Hanna skriva brev till henne. Hon erinrar sig oförglömliga barndomsscener, trauman som alltid funnits dÀr men som först nu fÄtt en röst. I brevskrivandet kÀmpar Hanna med sitt modersportrÀtt och att begripa varifrÄn hon kom och sin plats i vÀrlden. Vem blir man nÀr ens familj plötsligt Àr borta? Vad gror inom en mÀnniska som genomlevt en trasig barndom? Kan man bÀra sin moders skam?
SkambÀraren Àr en familjekrönika om övergrepp och förtryck i en adlig lÀkarfamilj, om att bÀra en djupt dold hemlighet, samt modet att försöka förstÄ och förlÄta det som skett, hela det som skadats. Boken Àr Àven en hyllning till djur, vÀnskap och frihet, att trots allt resa sig och vandra vidare.
