Just som motstÄndarna hade slutit upp intill varandra och höjde knytnÀvarna sÀnkte Joel huvudet och sköt fram som en projektil mellan dem. De ramlade Ät var sin sida som tennsoldater. En av dem blev sittande med gapande mun. Den andre kravlade sej upp och stÀllde sej i gard, men det hade kommit nÄgot tveksamt i hans blick, och i stÀllet för att nÀrma sej Joel tog han ett par steg tillbaka medan han mumlade:
- Kom an bara! Kom an bara, om du törs!
Joel flinade. Striden var vunnen. Nu kunde han gÄ vart han ville. De skulle kanske skrika och smÀda honom, men de skulle inte vÄga anfalla.
