Just som motståndarna hade slutit upp intill varandra och höjde knytnävarna sänkte Joel huvudet och sköt fram som en projektil mellan dem. De ramlade åt var sin sida som tennsoldater. En av dem blev sittande med gapande mun. Den andre kravlade sej upp och ställde sej i gard, men det hade kommit något tveksamt i hans blick, och i stället för att närma sej Joel tog han ett par steg tillbaka medan han mumlade:
- Kom an bara! Kom an bara, om du törs!
Joel flinade. Striden var vunnen. Nu kunde han gå vart han ville. De skulle kanske skrika och smäda honom, men de skulle inte våga anfalla.
