Irma har fallit nedför samhällsstegen efter att plötsligt förlorat sin man. Hon har haft en priviligierad barndom och tidigt vuxenliv, träffat sin älskade Johan Kristian och fått fem barn med honom, innan han plötsligt och oväntat avlider.
När vi möter henne 1929 är hon i medelåldern, och börjar skriva brev till väninnan Amalia, i vilka hon berättar om vardagliga bestyr, andliga funderingar, och om sina barn och vänner, men även gör tillbakablickar mot både bättre och sämre tider.
Det är en vardaglig lunk med arbete och familjeliv, bekymmer och glädjeämnen, tills hon träffar poliskonstapel Hedman, och finner sig stå inför ett dilemma. Ska hon fortsätta leva som änka eller våga ta språnget in i en ny relation?
Breven är skrivna på den svenska Irma skulle kunnat tänkas ha använt vid denna tid, och boken som skildrar en kvinnas levnadsöde, kan med fördel även läsas som en hyllning till dem som gått före oss.
«Jag är lite betagen /-/Breven med sitt långsamma tempo och vackra, poetiska språk med gammaldags ordvändningar, uttryck och ordspråk. Det är som att flyttas tillbaka i tiden. När jag läser känner jag mig ganska övertygad om att detta verkligen är skrivet 1929.»
M. Edelman