Daniel Boyaciouglu skriver om kĂ€rlekssorg och om ensamheten. Om historielösheten â sĂ„ som den ser ut för den andra generationens invandrare, som varken har sina förĂ€ldrars eller majoritetssamhĂ€llets historia att identifiera sig med. Han skriver om grannarna i uppvĂ€xtens Norsborg, om Bosse som var alkis och före detta bilmek, om Siv som skilde sig frĂ„n Evert och blev sexturist, som ocksĂ„ lĂ€rde honom koka sylt och krĂ€m pĂ„ skummet. Han skriver en lĂ€ngre dikt om sin mormor som egentligen inte ville bo kvar i Sverige och en lĂ„ng brandkĂ„rsdikt, om den ballerina man blir av att röra sig mellan vĂ€rldar. En del dikter om nedstĂ€mdhet, bland annat en om kakao och ett kylskĂ„p som pajar. Han Ă€r mycket mera en berĂ€ttande poet Ă€n i sina tidigare diktsamlingar, han söker smĂ„ bilder som kolliderar och skapar kraft. Om villkoren för en förortare, hiphopare och syrian i en vit kulturvĂ€rld han valt att viga sitt liv Ă„t. Om dörrar som aldrig gĂ„r att stĂ€nga igen nĂ€r rummen vĂ€l betrĂ€tts, som efter en kĂ€rlek. Hur ska han till exempel hitta en livskamrat i detta nerbrunna? Vad Ă€r han beredd att offra?
âJag lĂ€t henne gĂ„ och min vĂ€rld föll samman. Jag mĂ„ste göra det till min tillgĂ„ng att aldrig höra hemma nĂ„gonstans. Jag ska inte rĂ€dda mitt folk, jag ska skriva om vĂ„r undergĂ„ng och skĂ„da fĂ„glar nĂ€r röken lagt sig.â