Broderns död har pÄverkat Herbert pÄ ovÀntade sÀtt. Varje aspekt av hans vardag har nu dödens slöja över sig, men Herbert Àr inte rÀdd. Det finns snarare en sorts njutning i att ge kroppen det den behöver, innan livet försvinner frÄn den. Varje morgon nÀr han kommer in pÄ kontoret gör han en stor sak av att lÄngsamt ta pÄ sig sin rock, och göra sig bekvÀm i sin stol. Hans Àldre kollegor, kontorschefen Lund och byggmÀstaren Klasson Àr för det mesta en aning irriterade pÄ sin yngre medarbetare.
Grubblerierna har Herbert lÀmnat bakom sig, det Àr en ungdoms lek att hÄlla pÄ med filosofi, och tÀnka pÄ ideologier menar han. Men snart ska Herberts enkla syn pÄ livet utmanas, och hans liv kommer aldrig bli vad det varit.
"Men Herbert Folkesson kunde aldrig glömma att brodern, Folke, hade gÄtt bort. Det var just detta: att han gÄtt bort. Egentligen tÀnkte han sig inte begreppet död, med allt som föregick och omgav detsamma, sjukdom, lÀkare, avtynande, den sista intensiva kampen för att vidmakthÄlla livsgnistan, och sedan döden, döden och begravningen, blommorna, prÀsten, de sörjande."
Rudolf VÀrnlund (1900-1945) var en svensk författare, dramatiker och manusförfattare. VÀrnlund rÀknas ofta till de samtida proletÀrförfattarna, och han hade ett skarpt öga för samhÀllsskildringar.
