Den lĂ„ga östersolen blĂ€ndar nĂ€r minibussen kör över VĂ€sterbron. Det kĂ€nns overkligt och nervöst att vara pĂ„ egen hand och Ă„ka hem till nĂ„got som Ă€r vĂ€lbekant men Ă€ndĂ„ frĂ€mmande â min fysiska status Ă€r helt förĂ€ndrad. NĂ€r jag sluter ögonen kĂ€nns det som att jag sitter i ett flygplan ovan molnen; pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans och ingenstans, som att befinna sig vid en ny nollpunkt i livet. PĂ„ samma sĂ€tt som det kĂ€ndes att komma hem tropikklĂ€dd mitt i vintern efter mina lĂ„nga uppdrag som fĂ€ltarbetare med Afrikas röda jord pĂ„ sandalerna.
NĂ€r jag vilar kan jag nĂ€r som helst Ă„terkalla livet i Yangon och lĂ€ngta till alla vĂ€nner och arbetskamrater, och till det varma fuktiga klimatet. Det var en period av förhöjt levande med en mjukhet i sjĂ€lva luften och ett disigt gulgrönt ljus i den frodiga grönskan. Jag lĂ€ngtar till den tropiska nattens alla ljud med palmernas rassel i vinden, de halvvilda hundarnas kör och munkarnas reciterande i gryningen â utstrĂ€ckt som en snöÀngel under moskitnĂ€tet.
Det Ă€r en bok om: HOPP, VĂNSKAP och mycket ENVISHET.
