''Det var som om en ny men urĂ„ldrig mytologi svept sig omkring mig. Jag fann mig sjĂ€lv rabbla underliga ramsor och tala om företeelser som jag egentligen aldrig hade hört talas om. FrĂ„gan Ă€r om det ens var jag som gjorde det. Jag kĂ€nde mig som ett medium för nĂ„gonting. Detta var inte oangenĂ€mt men allra mest njöt jag av att hĂ„lla mig samman över knĂ€na och enbart gnola en stump i min ensamhet.'' I Kristian FredĂ©ns noveller Ă€r saker inte vad de synes vara. Eller ocksĂ„ Ă€r de ingenting annat Ă€n vad de liknar. FrĂ„gan Ă€r bara om de liknar sig sjĂ€lva. MĂ€nniskor och föremĂ„l byter plats. Orden pratar pĂ„. Tillvaron Ă€ndrar gestalt och brĂ„kar. Men en sak kan man lita pĂ„: förr eller senare dyker det upp en ostkaka. Ăr det ett sĂ€llskapsspel? Ăr det pĂ„ allvar? Ăr det: ostkaka?